Key takeaways
- Både nyinspelningen av Pokémon Diamond/Pearl och portarna i Monster Rancher 1 & 2 ser bra ut.
- Monster Rancher har mycket mindre attraktionskraft på massmarknaden än Pokémon och kan kännas lite plågsam.
- Monster Ranchers största styrka är dess mindre omfattning och mycket mer personliga insatser.
Jag är mycket mer ex alterad över Monster Rancher 1 & 2 DX än Pokémon Brilliant Diamond/Shining Pearl eftersom jag saknar att känna en personlig kontakt med mina djur.
Detta betyder inte på något sätt att jag inte ser fram emot Switch-remaken av Diamond och Pearl, bara att jag ser fram emot att spela Monster Rancher igen så mycket mer. Pearl är mitt favorit Pokémon-spel, ärligt talat, och jag kan inte vänta med att kolla in en modern omformning av det. Men Monster Rancher har haft en mycket speciell plats i mitt hjärta i nästan 25 år.
Och jag menar, jag förstår. Pokémon var en blixt i en flaska, vilket gav världen exakt den sortens monstersamlande RPG som den inte visste att den behövde, och sedan byggde upp det i årtionden. Det är en rolig serie med fantastiska varelsedesigner och mekanik som är lika lättillgängliga som oväntat djupa. Jag föredrar Monster Rancher just för att det inte är de flesta av dessa saker.
A Very Different Monster Battler
Monster Rancher har ett mycket mer personligt förhållningssätt med sin struktur: du bor i en liten stad och har en ny ranch där du planerar att föda upp monster. Det är ungefär allt. Du reser inte runt i landet för att "Be The Very Best, Like No One Ever Was" – du försöker skapa ett blygsamt liv för dig själv.
Istället för att utforska och slåss mot gäng och fånga vilda djur, försörjer du dig sakta och kanske förbättrar ditt hem, lite i taget. Även om utforskning är ett alternativ, typ, genom att skicka ditt monster på expeditioner (men det är fortfarande lok alt). Och ja, du kan fortfarande få imaginära varelser att slåss mot varandra för din fördel, men det är alltid via en strukturerad turnering.
Dina dagar ägnas inte åt att vandra mellan städer, utan snarare till träningsliknande, faktiskt träna-dina monster långsamt, under flera år i spelet. Du får bestämma vilken statistik du vill fokusera på och välja när de är redo att slåss i en turnering. Du väljer ut vad du ska mata dem (förhoppningsvis något de gillar!) och kommer på när du ska låta dem vila eller trycka dem lite hårdare. Du hamnar inte bara i ett slumpmässigt slagsmål och ser dem vinna nivåer; du ritar stegvis ut deras tillväxt.
The Ranch Is Where the Heart Is
Det är monsterträningen som har fastnat mest för mig efter all den här tiden, och anledningen till att jag fortfarande föredrar Monster Ranchers Gobots framför Pokémons Transformers. Monster Rancher är mer medvetet tempo, inte lika tillgänglig och mindre intressant att titta på. Men det har också något Pokémon-spel inte har, trots hur mycket fiktionen försöker spela upp det: Monster Rancher har hjärta.
Så mycket av Pokémons världsbyggande i spelen och showen kretsar kring hur dessa varelser är vänner och hur mycket alla älskar varandra. Men knappt något av det kommer igenom när du faktiskt spelar spelet. Att ha en liten picknick med min Croagunk är gulligt, men mekaniskt behandlar spelet det fortfarande som ett verktyg för att vinna strider eller ta sig runt fysiska hinder.
Omvänt får Monster Rancher mig att bry mig om mina monster eftersom de är mina monster. Jag uppfostrade dem från ett barn. Jag har tränat dem under flera år. Jag matade dem, höll dem friska och glada. Jag såg dem växa upp och de lärde sig i sin tur att lita på mig. Och i vissa fall, tyvärr, såg jag dem gå vidare när åren kom ikapp dem.
Jag vet att det bara är siffror och polygoner, men det kändes verkligen som att jag hade tillbringat virtuella år med att bygga dessa relationer, och det gjorde alltid ont att säga adjö. Det får jag inte av Pokémon, hur fäst jag än kan bli till min Vespiquen eller Empoleon. De hjälpte mig att vinna slagsmål, visst, men jag kände dem inte riktigt. Jag fick ingen personlighet från dem. Jag fick inte se dem växa upp.
När Pokémon Brilliant Diamond och Shining Pearl kommer ut i november kommer jag att bli överlycklig. Jag kommer att spela minst en av dem, och troligen flera gånger om. Men nu är det bara en platshållare fram till december då jag kan lägga vantarna på Monster Rancher 1 & 2 DX. Inte för att jag tycker att Monster Rancher är det objektivt sett bättre spelet, utan för att jag kommer att få se (och få och träffa) mina gamla vänner igen.
