Key takeaways
- Kena är ett pittoresk, färgstarkt äventyrsspel som mer än lite påminner om 3D Legend of Zelda-spelen.
- Även om det börjar så glad och färgglatt, med massor av söta små monster, är det i hemlighet en läskig, vagt sorglig spökhistoria.
- Svårighetskurvan är tillräckligt brant för att vuxna eller äldre syskon kanske vill ta över kontrollen ibland, särskilt för bossbråk.
Kena: Bridge of Spirits är lömskt. Den lockar in dig med sina lummiga, vackra bergsmiljöer och glada lekande barn, och nästa sak du vet är att du får ditt ansikte att kastas in av arga skogsgolemar.
Jag var inte säker på vad jag skulle förvänta mig att gå in. Jag hade inte hört så mycket om Kena på förhand, men dagen då det sjönk började hälften av de spelare jag känner plötsligt lovsjunga dess lov. Visst, en del av det kan tillskrivas att Kena är tillgänglig på PlayStation 5, eftersom det inte finns så mycket annat att spela där, men inte allt. Det gjorde mig nyfiken.
Kena visade sig vara ett lite gammaldags action-äventyrsspel, men ett med en nivå av polering som gör många mainstream-släpp på skam. Det var helt klart ett kärleksarbete av dess utvecklare, och det syns med varje läskigt monster och utarbetat pussel.
Det är också ett av de snyggare indiespelen som kommer ut i år, med en solid tecknad stämning som borde få och hålla fast barnens uppmärksamhet. Om du gillar, säg, 3D Zelda-spel som Skyward Sword men inte gillar hur lång tid det tar att komma någonstans, så är Kena exakt ditt jam.
Döden kommer snabbt till dig
Titelkaraktären är en andlig guide som hjälper de motvilliga döda att gå vidare till livet efter detta. På väg till en helgedom på bergstoppen stöter Kena på ett par spökbarn som ber om hennes hjälp med att hitta sin försvunna bror.
Längs vägen hittar hon en övergiven by, såväl som tjocka lager av skadad flora och fauna som blockerar hennes väg vid varje tur. Något har gått allvarligt fel med helgedomen, och den har lämnat bergssidan infekterad av monster och arga spöken.
Förutom att Kena är bra med en kvartspersonal, plockar Kena snabbt upp ett följe av små djur som heter Rots som gör mycket av det (bokstavligen) tunga lyftet för henne. De kan användas för att lösa pussel, rena miljön, bära runt nedfallen skräp och i en kamp, som en kortvarig bedövning mot en enda fiende åt gången.
Fler rötter kan hittas över hela spelets värld som en belöning för utforskning, och snart hade jag en liten armé av små killar som följde efter mig. Jag tror att det är viktigt att påpeka här att du kan och utan tvekan borde hitta ett brett utbud av små hattar att sätta på dina Rot-kompisar, vilket är den sortens töntiga nonsens som fler spel som detta behöver göra.
Kena gömmer ofta några av de galnare Rot-hatsarna bakom några av sina tuffaste valfria utmaningar, som man skulle kunna tro skulle vara irriterande, men på något sätt inte är det. Ja, det tog mig sex försök att klara den här stridsutmaningen, men nu har jag en enhörningshatt. Värt det.
Stick and Move
Kena är det första spelet från Ember Lab, som främst är en animationsstudio. Den gjorde också en väl mottagen Legend of Zelda-fanfilm 2016.
Med det i åtanke känner jag mig bekväm med att säga att Kena har mycket av Zeldas DNA, särskilt spelen från 2000-talet som Twilight Princess. Den har en stor värld som kräver utforskning, med massor av små belöningar gömda i varje hörn, såväl som Zeldas förmåga att gå i sneda pussel.
Kampen är dock mycket svårare med flera chefer som kräver reaktioner på en sekund. Kena tar det lugnt för dig de första timmarna, men träningshjulen lossnar när du når slutet av sitt första stora uppdrag.
Det är också en skrämmande helhetsupplevelse. Kena är inte på något sätt ett skräckspel, men det är ungefär i nivå med några av de mörkare Disney-filmerna. Om du är cool när ditt barn ser de sista 20 minuterna av Den lilla sjöjungfrun kommer Kena inte att vara ett problem, men monstren blir galna.
Jag tar upp innehållsvarningen eftersom Kena, med sin visuella blandning av Avatar och Pixar, är som kattmynta för barn. Det är ett bra spel i sig, men ett bra spel för föräldrar att spela med sina barn som publik…så länge de barnen kan hantera en trevlig, lång spökhistoria.
